Kom på studiecirkel med RKU Norrköping!

Vi lever i tider av arbetslöshet, välfärdsslakt, nedskärningar och utförsäljningar av allt det vi äger gemensamt. Vi lever i tider där sjuka människor förvandlas till handelsvaror. Vi lever i tider där pengarna dras från skolorna och vården där de behövs och ner i de rikas fickor. Vi lever i tider då ungdomar sätter eld på bilar i förorterna i desperation över sin situation. Vi lever i tider där segregationen ökar hela tiden och rasismen breder ut sig i samhället. Kort sagt, vi lever i tider av högerpolitik och kapitalism. Samhällsutvecklingen drar åt ett oförnuftigt, omänskligt och för varje dag allt kallare och hårdare håll.

Det samhälle Sverige håller på att bli är inte den sortens samhälle vi vill se. Vi hoppas att fler känner på samma vis, och därför bjuder vi nu in alla Norrköpingsungdomar som är trötta på den här utvecklingen att komma och tala om möjligheterna till en annan samhällsutveckling. Vi vill samla de krafter i Norrköping som vill åt ett annat håll, som inser att högerpolitiken är arbetarklassens fiende och att vi tillsammans har allt att vinna på att kämpa för ett mer solidariskt, förnuftigare och mänskligare samhälle. Mot den omänskliga kapitalismen ställer vi socialismen, och vi vill samla alla som kan tänka sig att kämpa för detta samhälle till diskussion och debatt.

Hos vissa av oss föds mitt uppe i allt detta en tanke om huruvida ett annat samhälle är möjligt. Ett samhälle där ingen diskrimineras, där demokratin inte bara är till för de rika och där allt förtryck har tillintetgjorts. Vi kommunister vet att ett sådant samhälle är möjligt. Vi kommunister vet att det nuvarande samhället är ruttnande och måste avskaffas. Det bästa är att vi kommunister vill dela våra idéer med resten av alla er ungdomar som funderat i samma banor.

Vi erbjuder alla ungdomar som är trötta på högerpolitiken att ta del av kommunismens vision om att annat samhälle genom att delta på en studiecirkel i vår regi.

Detta är cirkelns första möte. Det kommer många fler, som även dessa kommer annonseras ut här på facebook och på lokalt.rku.nu/norrkoping. Vi kommer under detta första tillfälle att diskutera innehållet i det kommunistiska manifestet, den text som ligger till grund för vår syn på samhället samt innehållet i RKUs principprogram, en text som förklarar vår syn på samhället och våra visioner om ett bättre samhälle på ett bra och konkret sätt.

Datum för första cirkelmötet: den 5 augusti 2013.

Tid för första cirkelmötet: Samling 18:00, räkna med att studierna börjar 18:10.

Plats: Bokhandeln Röda Stjärnan, Hörngatan 3, Norrköping.

Texterna finns här för den som vill läsa på innan mötet:
http://www.marxistarkiv.se/klassiker/marx/kommunistiska_manifestet.html
http://rku.nu/vad-vill-rku/principprogram

Det är ej obiligatoriskt att läsa innan mötena, men om ni gör det kommer ni stå på en stadigare grund.

Bokhandeln Röda Stjärnan kan vara lite svår att hitta till. Den ligger på en innergård, men en kamrat kommer mellan 17:45 och 18:10 att stå och hålla uppe dörren.

Om du är intresserad ser vi helst att du anmäler ditt intresse genom att antingen maila norrkoping@rku.nu eller skriva till oss här på facebook. Detta för att vi ska veta ungefär hur många som kommer så att vi kan se till att vi har tillräckligt med kaffe.

Röd Front – Klass mot klass!

Nu har det gått ungefär två veckor sedan första maj, och vi kan se tillbaka på ett lyckat firande. Uppslutningen var bra och vädret höll sig fint och soligt. Från RKU talade Björn Kihlström, ordförande för RKU Norrköping och ledamot i RKUs centralstyrelse. Förutom detta hölls inspirerande tal av representanter från Kommunistiska Partiet och Svensk-kubanska föreningen. Underhållningen under arrangemanget stod Fredrik Johansson och Hundarna för.

På fotbollsturneringen efter firandet försökte vi och Kommunistiska Partiet försvara vår titel som segrare från förra året. Det lyckades vi inte ritkigt med, utan vi förlorade i finalen mot Norrköpings LS av SAC. Vi gratulerar vinnarna och hoppas på bättre tider nästa år.

Anledningen till att detta inägg kommer så sent är för att vi varit upptagna med RKUs elfte kongress som gick av stapeln under kristihimmelfärdshelgen. Vi uppmanar alla att kolla in alla grymma bilder som är upplagda i kongressalbumet på RKUs facebooksida.

En mer utförlig rapport om kongressen kan läsas här:

http://www.rku.nu/2013/05/rapport-fran-rkus-elfte-kongress

Röd Front – första maj med kommunisterna!

För oss kommunister är det viktigt att uppmärksamma första maj. Det är socialismens dag, och varje år har arbetarrörelsen som tradition att gå ut och demonstrera mot högerpolitik och nedskärningar på första maj. I år är inget undantag, och vi kommer som vanligt att marschera från Stadsbiblioteket ner till Dominotorget. Det är en självklarhet för alla klassmedvetna arbetare att demonstrera på första maj och vi vill att just Du sluter upp med oss i Röd Front för att visa högern att det fortfarande finns en riktig, klassorienterad vänsteropposition i Sverige.  Kommunismen lever, och på första maj visar vi detta bortom allt tvivel. Det är också ett ypperligt tillfälle för Dig som är intresserad av vår politik att komma i kontakt med oss. Kom med oss i Röd Front!

Samling klockan 12:30 vid statsbiblioteket onsdagen den första maj.

 

Socialism eller barbari? 50 möten med kommunisterna!

Över hela Sverige presenterar just nu Kommunistiska Partiet och Revolutionär för allaKommunistisk Ungdom sig som det största alternativet till vänster om Vänsterpartiet och Ung Vänster. Detta sker genom en rikstäckande möteskampanj då vi besöker en mängd olika orter i hela Sverige. Tiden är nu inne för Norrköping och Linköping, och vi vill välkomna alla våra sympatisörer att delta.

RKU skall ha representation i någon form båda gångerna och om du är nyfiken på RKU eller vår politik är du varmt välkommen att delta. Vi vänder oss som enda alternativ till dig som får stå ut med alla de försämringar som högern kastar ur sig, och som är trött på en tandlös och korrumperad arbetarrörelse bestående av kompromissvilliga karriärister och marknadsvurmande liberaler! Det är dags att kompromisslöst ställa oss upp och kräva våra rättigheter!

Temat för mötena kommer handla om socialismen som ideologi i stort. Detta är aktuellt för alla, eftersom de flesta har allt att vinna på en socialistisk politik!

Tider och platser:

Norrköping:
19/10 kl 18:00
Stadsbiblioteket,
Lilla konferenssalen

Linköping:
20/10 kl 18.00
ABF, Badhusgatan 8,
översta våningen

Alla till Norrköping på distriktskonferens!

Under helgen den 17-18 september välkomnar vi våra kamrater från andra orter till östra och norra distriktets konferens, denna gång återigen i Norrköping.

Det är väldigt givande att åka på distriktskonferenser av många anledningar. Det är en möjlighet för oss att dela erfarenheter med varandra, för den enskilde att se att denne är del av något större och att kampen för ett rättvist samhälle lever även utanför den lilla ort man själv bor i. Vi utvecklas som förbund, som kamrater och som kommunister i och med dessa träffar, och det bästa vore därför om så många som möjligt kommer hit.

Under denna konferens kommer vi prata om bostadsfrågan, en mycket aktuell fråga för ungdomar på de flesta orter i Sverige. Inledningen av höstens kampanj om allas rätt till bostäder kommer vara central i upplägget. Under dagen kommer det även bjudas på mer ideologiska diskussioner och ett föredrag med temat ”Socialismen och demokratin”.

Detta är även den första distriktskonferensen sedan RKUs tionde kongress, och en ny distriktsledning kommer presenteras.

Vi ses i Norrköping, kamrater!

Klass Mot Klass! Röd Front 1 Maj!

Nu har det gått lite mer än en vecka sen 1 maj och vi kan se tillbaka på ett under omständigheterna lyckat firande. Arbetet inför 1 maj kombinerades med den landsomfattande socialistiska våroffensiven, vilket i Norrköping tog sig uttryck i bokbord, affischeringar, appellmöten etc.

Utslaget på vårt arbete blev godkänt då vi höll ställningarn från förra året med ett 70-tal deltagare i tåget. På det efterföljande mötet hade fler samlats och vi var inledningsvis 110-120 personer. Tyvärr drabbades vi av vädrets makter och leden tunnades förståeligt nog ut när regnet började ösa ner.

Mötet inleddes med ett uppskattat framträdande av skärblacka-baserade Fredrik Johansson och Hundarna. Sedan hölls tal av Björn från RKU, Marta från Svensk-Kubanska Föreningen och av Erik från Kommunistiska Partiet. Anna var konferencier. Nu fortsätter arbetet för kommunisterna, närmast med förberedelser inför RKU:s kommande kongress.

Demonstrera i Röd Front på 1 Maj!

På 1 maj arrangerar Kommunistiska Partiet och RKU traditionsenligt Röd Front på ett drygt 30-tal platser runt om i landet. Årets 1 maj är viktigare än någonsin. Självklart för att manifestera mot högerns överklasspolitik och arbetsgivarnas attacker mot löntagarna. Men också för att vi i år har ett öppet rasistiskt parti i Sveriges riksdag. Röd Front har du dessutom chansen att protestera mot det imperialistiska krig som övrig vänster idag bejakar.

sön 1 maj 12:30
Plats: Stadsbiblioteket
Arr: Kommunistiska Partiet, RKU
Samling 12:30 vid stadsbiblioteket.
Avmarsch mot dominotorget.

Talare: Erik Pettersson, ordf Kommunistiska Partiet Norrköping.

Under Röd Front samlas vi kring huvudparollerna:
• Nej till privatiseringar – bygg ut offentlig sektor!
• Vi kräver människovärdet åter – rättvisa för sjuka, arbetslösa, ungdomar och pensionärer!
• För arbetarpolitik och socialism!
• Internationell solidaritet – inga svenska trupper till imperialismens krig!

Bevare oss för bombvänstern!

 Texten nedan är ett svar på en vänsterpartimedlems angrepp på Kommunistiska Partiet i Norrköpings Tidningar. Den skickades in till NTs insändaredaktion 30/3, men visade sig vara för lång för att kunna publiceras. Vänsterpartiet har senare lagt upp sitt inlägg på den lokala hemsidan. Man får därför nu anta att det verkligen är något som partiet i Norrköping ställer sig bakom. Läs vänsterpartiets insändare här:

http://norrkoping.vansterpartiet.se/2011/03/kommunistiska-partiet-pa-gadaffis-sida/

Försök gärna hitta något som skiljer den från inlägg av extremistiska folkpartister, i tonläge eller innehåll. Det (V)-Norrköping säger om Kommunisternas ordförande i Norrköping säger de dessvärre också om rakryggade vänsterpartister som vågat ha en egen uppfattning(länkar nedan):

http://www.dn.se/nyheter/politik/fem-ledamoter-asvstod-fran-att-rost

http://jensholm.se/2011/03/30/inga-jasplan-till-libyen/

http://martinanilsson.bloggagratis.se/2011/04/02/5012008-libyen-jag-haller-inte-med-vansterpartiet/

till NT:s insändarsida:

I NT 29/3 ger Johan Molinder Vänsterpartiet i Norrköpings syn på bombandet av Libyen och går till hätskt angrepp på oss som ifrågasätter detta. Det är inte utan viss besvikelse vi tar del av inlägget. Inte nog med att (V) i själva sakfrågan väljer att göra gemensam sak med en NATO-förespråkande bombhöger. Johan Molinder har dessutom anammat dessas fradgatuggande floskler om kommunister som blodtörstiga analfabeter. Tragiskt nog är hans utfall mot oss inte bara ett angrepp på Kommunistiska Partiet. Det är framförallt ett utfall mot alla medborgare som inte delar bombkrigets välsignelse. Inte minst mot de ifrågasättande röster som faktiskt finns både i Johan Molinders eget parti såväl som inom socialdemokratin.

Insatsen mot Libyen innebär att Sverige tar aktiv del i imperialismens krig, men nu utan omskrivningar, som i Afghanistan. Ett sorgligt regimskifte som visar att de sista resterna av svensk alliansfrihet utraderats.

I Kommunistiska Partiet säger vi absolut nej till kriget mot Libyen och därmed lika absolut nej till ett svenskt deltagande i detta krig.

Imperialistiska krig har alltid ett och samma syfte. Nämligen att garantera imperialismens fortsatta och stärkta dominans.

Fram tills alldeles nyligen var Gaddafi garanten för den stabilitet och det säkra oljeflöde som är imperialismens blöta dröm bortom allt vackert prat om demokrati och mänskliga rättigheter. Men inbördeskriget förändrade allt. Som imperialistisk stödjepunkt är Gaddafi inte längre att lita på och alltför belastad för att duga. Men herrarna i Washington och Bryssel litar inte heller på den brokiga oppositionen i Benghazi, vars mål de ser som motstridiga och till delar hotfulla. Imperialismen vill vare sig ha en nationell eller en islamistisk regim i Libyen.

Därför interventionen. Genom bombkriget skaffar sig imperialismen kontroll över situationen och därmed makt att installera lämplig regim när inbördeskriget väl är över. Kriget är politikens fortsättning med våldsamma medel.

Att bombkriget skyddar civila är en monstruös omskrivning av krigets verkliga syfte. Bomber har aldrig skyddat civila. Tvärtom. Civilbefolkningen drabbas alltid värst av kriget.

Därför kräver inte bara vi utan också stora delar av världssamfundet att Natos krigsoperationer omedelbart stoppas.

Givetvis måste det blodiga inbördeskriget få ett slut. Men i det syftet bör FN skicka fredsförhandlare till Libyen, som Afrikanska Unionen och de latinamerikanska Alba-länderna föreslagit, inte bomber. Om det verkligen är som Johan Molinder hävdar, att han företräder hela (V) i Norrköping, kunde vi stolt ha konstaterat att vi är det enda partiet som protesterar mot bombkriget på årets 1a maj. Den glädjen är dock svår att känna. Utvecklingen är därtill alltför tragisk.

Kommunistiska Partiet Norrköpingsavdelningen

Kommunisterna ger svar på tal om imperialismens bombkrig i Libyen!

I fredags sändes ett nyhetsinslag på 24nt där Erik från Kommunistiska Partiet intervjuades om bakgrunden till imperialismens bombkrig i Libyen och Vänsterpartiets ideologiska härdsmälta inför detta krig. Istället för att ge svar på tal pratade Ricardo från Vänsterpartiet diffust om FN-mandat och att man står på det libyska folkets sida för att de ska få ”demokrati, ett samhälle man kan leva i och utvecklas”.

Här är en länk till nyhetsinslaget, betitlat ”Vänstern genomgår en ideologisk härdsmälta”:

http://www.nt.se/24nt/#category=0&date=Friday&clip=0&startTime=0m0s

I detta inlägg ska vi punktera de naiva illusionerna om ett bombkrig för demokratin och för den libyska befolkningens bästa.

Ricardo hänvisar upprepade gånger till FN. Det stämmer att FN:s säkerhetsråd har antagit en resolution som godkänner bombkriget mot Libyen. Men ett imperialistiskt krig är imperialistiskt oavsett FN-beslut. Detta kräver dock ytterligare kommentarer. Ricardo påstår att det finns ett ”tydligt FN-mandat till världssamfundet att göra något”, ett påstående som är minst sagt magstarkt. Låt oss gå igenom bakgrunden! Vilka länder i säkerhetsrådet röstade igenom resolutionen och varför röstade ingen emot?

Resolutionen framtogs av FN:s säkerhetsråd bestående av 15 länder. De som röstade ja till resolutionen var: Bosnien-Hercegovina, Colombia, Frankrike, Gabon, Libanon, Nigeria, Portugal, Storbritannien, Sydafrika och USA. De som lade ner sina röster var: Brasilien, Indien, Kina, Ryssland och Tyskland. Inget land röstade emot. Bland annat Kina har uttalat sig som starka motståndare men valde trots det att lägga ner sin röst. Fördömandet mot angreppskriget nu i efterhand är med andra ord inget annat än skenhelighet med tanke på att att man som permanent medlem i säkerhetsrådet hade kunnat blockera resolutionen med sin vetorätt. Något som USA har gjort många gånger mot resolutioner som fördömer Israels folkmord och illegala ockupation av Palestina.

Det är omöjligt att veta vad som försiggår i maktens korridorer och vilka påtryckningar som använts i exempelvis Rysslands fall, ett land som också skulle kunna nyttjat sin vetorätt och som utalat sig kritiskt. Det är desto enklare vad gäller Kina. Som så mycket i denna komplicerade historia rör det sig antagligen om olja. Saudisk olja för att vara exakt. 2009 gick Kina om USA som den största importören av saudisk olja. Kina importerar en fjärdedel av all sin olja från Saudiarabien, en USA-lydstat och monarkistisk diktatur som varit starka anhängare till aggressionen.

Det är inte konstigt att ingen enskild nation vågade rösta nej. Bestraffningar har förekommit förr inom säkerhetsrådet. Inför Gulfkriget 1991 röstade säkerhetsrådsmedlemmarna Kuba och Jemen nej till ett militärt ingripande mot Irak. Kuba var redan utsatt för USA:s blockad, så det var främst det fattiga Jemen som straffades. USA stoppade ett ekonomiskt stödprogram på 70 miljoner dollar, Världsbankens och IMF:s samarbetsvilja var som bortblåst och Saudiarabien skickade hem 800.000 jemenitiska gästarbetare, som miste både arbete och inkomst.

Det är tragiskt att ingen röstade emot. Det är framförallt tragiskt att Ryssland och Kina som kunde ha stoppat FN-stämpeln på kriget la ner sina röster. Men det är viktigt att påpeka att de fem länder som la ner sina röster representerar 40% av jordens befolkning. Om man till dessa lägger till Afrikanska Unionen som kräver ett stopp för krigsinsatsen, Syrien och Algeriet, som röstade emot Arabförbundets stöd till en flygförbudszon samt de progressiva staterna i Latinamerika som framhållit fredsförhandlingar framför krig så representerar de länder som motsätter sig angreppskriget mot Libyen en majoritet av världens folk. Så var det alltså med den insats som enligt Ricardo har ett ”tydligt FN-mandat till världssamfundet”.

Om man utgår från FN-stadgan förlorar kriget dessutom ännu mer trovärdighet. FN-stadgan begränsar nämligen FN:s makt att ingripa i medlemsstaternas interna angelägenheter. Undantaget är när internationell fred och säkerhet hotas. Det är inte fallet i Libyen och en sådan motivering finns inte heller med i resolutionen. Om kriget är lagligt eller olagligt spelar dock ingen roll i det här sammanhanget. Vad det gäller är att se vilken funktion resolutionen får; nämligen att sprida ett legalt skimmer över ett imperialistiskt angreppskrig.

Även om FN-stämpeln kan legitimera kriget för personer indoktrinerade och förblindade av borgerlighetens självbild så kvarstår faktumet att FN inte har något som helst inflytande över anfallet, över hur många bomber som ska regna över Libyen eller vilka mål man ska angripa. FN-aspekten av det hela ska dock inte överdrivas. USA ockuperade Irak utan FN-mandat och ett motvilligt säkerhetsråd hade möjligtvis försvårat men inte förhindrat kriget.

Som sagt ger vi blanka fan i om kriget har röstats igenom i säkerhetsrådet eller inte. Som det inledningsvis konstaterades är och förblir kriget imperialistiskt. Med eller utan ”FN-mandat”. Det anmärkningsvärda är att Ricardo använder en tvivelaktig FN-resolution för att försvara ett imperialistiskt bombkrig.

Vissa menar att den aggressionen mot Libyen är legitim eftersom att ”det är vad Libyens folk vill”. Ingen kan veta vad Libyens folk vill. Vi vet dock att det finns strömningar inom oppositionen som är positiva till utländsk inblandning. På samma sätt som vi vet att det finns strömningar inom oppositionen som är motståndare till det. Vi kan redan nu se hur ledarna inom den ”opposition” västvärlden pekat ut som legitim består av quislingar och nyliberaler. I stort sett alla offentliggjorda ledare från denna opposition har en bakgrund inom Gaddafiregimens toppskikt och som nyligen bytt sida när  upproret mot Gaddafi tog fart. Angreppskriget mot Libyen  syftar inte till att understödja demokratiupproret utan att hjälpa denna utvalda del av Libyens borgarklass till makten. Utländsk inblandning förändrar styrkeförhållandena inom landet och riskerar att utmanövrera den ärliga delen av oppositionen som eftersträvar nationellt oberonde, fred och demokrati, ta kål på upprorets nationellt demokratiska karaktär och istället införliva det i västliga stormaktsambitioner. Samtidigt är det tragiskt att se hur erfarenheterna från det senaste decenniets krig i Afghanistan och Irak redan har gått förlorade. Krig som resulterade i att hundratusentals civila förlorade livet. Även i dessa länder fanns ”oppositionella” som var positiva till utländsk inblandning. I båda dessa länder har inblandningen enbart inneburit en total humanitär katastrof för de folk man skulle undsätta. Situationen präglas fortfarande av inbördeskrig, korruption, kaos och fortsatt kvinnoförtryck. Samtidigt som folket fortsätter den väpnade kampen mot de quisslingar som USA tillsatt som ledare.

Men varför är då imperialismen så sugen på Libyen? Vad är det som lockar? Krigshetsarna menar att angreppet på Libyen handlar om att skydda civilbefolkningen, om att komma till dess undsättning. Detta är inget annat än en förbannad lögn. Ett bombkrig skördar mängder av civila offer. De som hävdar att det rör sig om en humanitär intervention måste som sagt fråga sig hur det gick i Afghanistan och Irak. Det libyska folkets lidande är mycket svårt. Därför är fred viktigt. Ett bombkrig förvärrar bara situationen för det hårt pressade folket. Detta borde inte vara en nyhet.

Faktumet att man säger sig utföra någon form av humanitärt bistånd till det utsatta libyska folket är inget annat än ett cyniskt påstående för att legitimera ett orättfärdigt krig. Imperialismen bryr sig inte om demokrati, de accepterar gärna tyranner så länge de går i deras ledband. Se på den kungliga despoten i Saudiarabien, det räcker. När man tar med utvecklingen i resten av arabvärlden i beräkningen blir hyckleriet ännu tydligare. Varför vill man understödja demokratiupproren i Libyen men inte i Jemen, Bahrain eller för den delen Saudiarabien? Tyrannerna i dessa länder slaktar också demonstranter. Men istället gör man allt för att rädda dessa dikaturer. Ett exempel är Frankrikes agerande innan Tunisiens diktator Ben Ali störtades. Frankrike som inte ville se sin bundsförvant störtas erbjöd militär- och polisstyrkor för att slå ner upproret. Ett par månader senare bombar plötsligt Frankrike för ”demokratins skull”.

Samma politiska etablissemang som öppet stödde eller i feg tystnad accepterade Israels terrorbombningar mot Gazas folk med 1400 döda och 20.000 förstörda byggnader vill nu plötsligt se till att ”skydda” en arabisk civilbefolkning. Frågan kvarstår: varför ropades det inte på flygförbudszon då? För de ärliga människor som känner till Israels och USA:s agerande i mellanöstern är detta inget annat än motbjudande. Med den pågående massakern i Gaza och ockupationen av Afghanistan och Irak i färskt minne är det skamligt att Vänsterpartiet och för den delen andra ur Sveriges vänster kan göra gemensam sak med imperialismen.

Även en naiv legalist borde kunna genomskåda denna mystiska helomvändning som imperialismen genomfört. Om inte annat urholkas skenet av en humanitär insats av faktumet att man i samma region motarbetar demokratirörelsen och försvarar diktaturen. Om nu detta imperialistiska angreppskrig genom ett gudomligt ingripande trots allt skulle ha den ärliga intentionen att skapa fred så är det ändå helt fel tillvägagångssätt. Krig är inte vägen till fred och stormaktsbildning är inte demokrati. Det finns andra möjligheter föreslagna av exempelvis Afrikanska Unionen som kräver att bombkriget stoppas och som menar att FN istället bör skicka fredsförhandlare. Var inte detta FN:s ursprungliga uppgift? Här spricker plötsligt de idealistiska visionerna; fredsinitiativ är inte intressant för de länder som nu startat krig mot Libyen. Eftersom att ett fredsinitiativ inte ger samma makt över utvecklingen som bomber.

Det är som sagt en komplicerad och svårgreppad situation. I alla fall tills man går igenom de händelser som skakat regionen och de ekonomiska intressen som verkar. Då blir det hela plötsligt barnsligt enkelt. Väst lägger sig inte i för att skydda Libyens folk och hjälpa dem i strävan efter demokrati. Imperialismen vill sätta sig på Libyens olja och territorium. Det handlar inte om demokrati och frihet för folken utan om imperialismens strävan över makt och kontroll i en upprorisk region. Imperialismen har alltid en egen agenda, där bomberna skall röja väg för återtagen kontroll över en utveckling som höll på att glida USA och dess allierade ur händerna. Genom västerländsk intervention läggs det libyska folkets strävan under imperialistiskt förmynderi. Den militära interventionen syftar inte till att komma till upprorens undsättning. Den handlar om att kväsa dem och ta kontrollen över dem. Fortsatt intervention i Libyen kommer innebära att all nationell självständighet i Libyen upphör. Både i Tripoli och Benghazi.

Under upproren i mellanöstern har Tunisiens Ben Ali och Egyptens Hosni Mubarak störtats. Oavsett vad som händer framöver så har EU och USA förlorat två viktiga marionetter i området. Den militära interventionen kommer att innebära en västlig militär närvaro mellan Tunisien och Egypten. En provästlig marionettregering i Libyen innebär ett direkt hot mot all progressiv utveckling i hela Nordafrika.

Bombkriget motiveras dock inte enbart av imperialismens försök att försvara och och förstärka sitt grepp om mellanöstern. Stora ekonomiska intressen spelar dessutom en avgörande roll. Libyens oljetillgångar utgör 3,5% av världens samlade oljereserver. Detta har inneburit lukrativa oljekontrakt som man inte vill avskriva. Samtidigt har Gaddafi använt enorma oljerikedomar till investeringar i väst, som man inte heller vill se sig utan. Med andra ord måste man byta ut den förbrukade Gaddafi utan att hota oljekontrakten eller investeringarna, något som inte kan garanteras om folket väljer sin egen väg och investerar pengarna i sitt eget sargade land. För att försvara och förstärka sina positioner ger man sig nu i inbördeskriget. För att garantera att regimskiftet inte ska bli ett systemskifte.

Kortfattat kan man alltså säga att kriget handlar om att säkra kontrollen över oljan och stärka inflytandet över Nordafrika. Allt annat är illusioner. Det stämmer att det är svårt att orientera sig om man är förblindad av reformistiska (van)föreställningar. Men det innebär inte att en småborgares reaktionära jämmer ska tillåtas stå oemotsagt.

RKU-Revolutionär Kommunistisk Ungdom ställer sig alltid och i alla lägen på de fattiga folkens sida i kampen mot imperialismen. I kampen för oberoende, frihet och rätten att välja sin egen väg. Det är skamligt att den så kallade vänstern inte gör det samma, att deras frasradikala antiimperialism inte är något annat än en läpparnas bekännelse.

Om Libyen

Återigen kläs jakten efter oljan upp i en förljugen språkdräkt. Med tal om demokrati och mänskliga rättigheter rustar NATO upp för ännu ett krig. Men i det här fallet har USA-imperialismen fått oväntade allierade. Nämligen de förmenta vänsteröster som i praktiken blir dess hantlangare.

Händelserna i Libyen är minst sagt komplexa. Efter störtandet av det korrupta kungadömet 1969 har Gaddafi behållit makten. Med hjälp av landets stora oljetillgångar finansierades reformer och det nationella oberoendet sattes högt på dagordningen. En politik som innebar vrede och tandgnisslan i väst. Men sedan ett antal år har Gaddafi blivit allt mer pro-västlig. Omfattande välfärdssatsningar blev istället aktiespekulation i Italien och folket har det fortsatt svårt. Sen Gaddafi ändrade kurs har västvärldens ledare stått på led för att dinera och teckna handelsavtal med honom. Bland annat har Tony Blair, Gerhard Schröder, Nicolas Sarkozy, Silvio Berlusconi och Sveriges handelsminister Ewa Björling (m) tagits emot som regimens besökare.

Sveriges handel med Libyen representerar idag ett värde på 1 miljard kr om året. Ett faktum som förklarar varför Bildt värnar stabiliteten före demokratin. Sverige handlar mycket med Libyen men de som handlar absolut mest råkar vara de fyra länder som såg till att få bort handelsembargot mot Libyen, nämligen Storbritannien, Frankrike, Italien och Tyskland. Under de första nio månaderna 2010 levererade Storbritannien vapen till Libyen för 200 miljoner pund. 2007 undertecknade Frankrike kontrakt på vapenförsäljningar för motsvarande 405 miljoner dollar. Samtidigt har man varit beroende av Gaddafi för att hålla Afrikas hungerflyktingar utanför EU:s gränser. Flyktingar som EU genom cyniska fiskeavtal berövat möjligheten att äta sig mätta och därmed tvingat till svält, flykt eller sjöröveri.

Med andra ord har Gaddafis regim varit viktig för att upprätthålla den av EU och USA så hyllade stabiliteten, en stabilitet han inte längre kan garantera. Varpå man nu tar avstånd från honom. Gaddafi har alltså gått från hatobjekt till samarbetspartner och nu tillbaka till hatobjekt igen. Inget konstigt med det. Regimens agerande under revolten kan inte beskrivas som något annat än fasansfullt. Att Gaddafi nu har förbrukat sitt förtroende kan nog de flesta hålla med om. Med undantag av de förbrytare i väst som har handelsavtal med Libyen och som in i det sista tjatade om stabilitet som ett evigt mantra. Som exempelvis Carl Bildt ”det handlar inte om vem som har rätt eller fel, det handlar om stabilitet”. Just Bildts roll är extra anmärkningsvärd. Som styrelseledamot i Lundin Oil har han varit med om att godkänna ett projektlåneavtal med två libyska banker för att finansiera investeringar i libyska oljefält. Nu har till sist även Bildt vänt kappan efter vinden samtidigt som rösterna som kräver flygförbud blir allt fler. Ett flygförbud för att garantera att de mänskliga rättigheterna inte kränks och för att försvara demokratin.

Med andra ord rör det sig om samma gamla retorik som känns igen från Irak, Afghanistan och Jugoslavien. Krig för folkets bästa som leder till ännu mer död och förstörelse för det folk man skulle rädda. Det går inte att bomba fram demokrati. Vilket man egentligen heller inte är intresserad av. Om nu slakt på civila skulle vara ett så stort problem för NATO, varför väljer de då att bomba? Ur detta perspektiv är flygförbudet särskilt provokativt. Under Gulfkriget januari-mars 1991 bombades Irak sönder och samman. Sedan April 1991 upprättades ett flygförbud över stora delar av Irak som upprätthölls ända till det andra kriget 2003, något som underlättade de omfattande terrorbombningarna när det återigen var dags för krig. Nu är det alltså dags för flygförbud igen. Så här beskrev Proletären situationen:

”En flygförbudszon kan synas rimlig i en situation då bara Gaddafiregimen förfogar över flygvapen och då ryktet säger att detta flygvapen sätts in också mot civila. … Men om flygangrepp mot civila är skäl nog för en internationell flygförbudszon över Libyen, så borde väl en sådan för länge sedan ha installerats över Gaza där Israel ständigt bombar civila mål? Minns det fruktansvärda kriget för två år sedan, då mer än 1300 människor mist livet i de mest bestialiska bombningar. Är inte dessa liv lika mycket värda? … Det är det libyska folkets sak att självt avgöra sin egen framtid, utan inblandning från en västvärld som alltid har egna maktintressen som bevekelsegrund för inblandning i andra länders inre angelägenheter.”

Många är upprörda över Gaddafis agerande. Vissa är som sagt så upprörda att de kräver ett flygförbud eller kanske till och med bombningar av regimens militärbaser. Det är inte så konstigt att bombhögern företräder denna linje. Det är desto märkligare att delar av vänstern gör det. Det finns personer som för 8 år sedan var svurna motståndare till angreppskriget mot Irak men som nu reservationslöst stöder ett flygförbud över Libyen. Ett exempel är en svensk vänsterprofil som använder sin facebook-sida för att håna Carl Bildts långsamma och kraftlösa agerande. Bildts agerande är visserligen patetiskt men när denna ”vänsterprofil” hetsar till krig blir denne inget annat än en hantlangare åt kapitalet.

När vänsterpolitik saknar en klar klassanalys och istället utgår från att vara så ”snäll” som möjligt, när vänsterpolitik saknar en tydlig klasståndpunkt och istället utgår från diffusa och närmast religiösa (van)föreställningar om moral och etik kan det inte bli annat än fel. När förmenta vänsteröster försöker vara så humanistiska som möjligt och går så långt i denna fåfänga strävan att de hejar på en militär intervention går de bara imperialismens ärenden, som dess nyttiga idioter. De bidrar till att legitimera ett bombkrig som enligt all erfarenhet kommer att leda till ett mångdubbelt lidande för det redan hårt ansträngda libyska folket.

Sida 1 av 212