Kommunisterna ger svar på tal om imperialismens bombkrig i Libyen!

I fredags sändes ett nyhetsinslag på 24nt där Erik från Kommunistiska Partiet intervjuades om bakgrunden till imperialismens bombkrig i Libyen och Vänsterpartiets ideologiska härdsmälta inför detta krig. Istället för att ge svar på tal pratade Ricardo från Vänsterpartiet diffust om FN-mandat och att man står på det libyska folkets sida för att de ska få ”demokrati, ett samhälle man kan leva i och utvecklas”.

Här är en länk till nyhetsinslaget, betitlat ”Vänstern genomgår en ideologisk härdsmälta”:

http://www.nt.se/24nt/#category=0&date=Friday&clip=0&startTime=0m0s

I detta inlägg ska vi punktera de naiva illusionerna om ett bombkrig för demokratin och för den libyska befolkningens bästa.

Ricardo hänvisar upprepade gånger till FN. Det stämmer att FN:s säkerhetsråd har antagit en resolution som godkänner bombkriget mot Libyen. Men ett imperialistiskt krig är imperialistiskt oavsett FN-beslut. Detta kräver dock ytterligare kommentarer. Ricardo påstår att det finns ett ”tydligt FN-mandat till världssamfundet att göra något”, ett påstående som är minst sagt magstarkt. Låt oss gå igenom bakgrunden! Vilka länder i säkerhetsrådet röstade igenom resolutionen och varför röstade ingen emot?

Resolutionen framtogs av FN:s säkerhetsråd bestående av 15 länder. De som röstade ja till resolutionen var: Bosnien-Hercegovina, Colombia, Frankrike, Gabon, Libanon, Nigeria, Portugal, Storbritannien, Sydafrika och USA. De som lade ner sina röster var: Brasilien, Indien, Kina, Ryssland och Tyskland. Inget land röstade emot. Bland annat Kina har uttalat sig som starka motståndare men valde trots det att lägga ner sin röst. Fördömandet mot angreppskriget nu i efterhand är med andra ord inget annat än skenhelighet med tanke på att att man som permanent medlem i säkerhetsrådet hade kunnat blockera resolutionen med sin vetorätt. Något som USA har gjort många gånger mot resolutioner som fördömer Israels folkmord och illegala ockupation av Palestina.

Det är omöjligt att veta vad som försiggår i maktens korridorer och vilka påtryckningar som använts i exempelvis Rysslands fall, ett land som också skulle kunna nyttjat sin vetorätt och som utalat sig kritiskt. Det är desto enklare vad gäller Kina. Som så mycket i denna komplicerade historia rör det sig antagligen om olja. Saudisk olja för att vara exakt. 2009 gick Kina om USA som den största importören av saudisk olja. Kina importerar en fjärdedel av all sin olja från Saudiarabien, en USA-lydstat och monarkistisk diktatur som varit starka anhängare till aggressionen.

Det är inte konstigt att ingen enskild nation vågade rösta nej. Bestraffningar har förekommit förr inom säkerhetsrådet. Inför Gulfkriget 1991 röstade säkerhetsrådsmedlemmarna Kuba och Jemen nej till ett militärt ingripande mot Irak. Kuba var redan utsatt för USA:s blockad, så det var främst det fattiga Jemen som straffades. USA stoppade ett ekonomiskt stödprogram på 70 miljoner dollar, Världsbankens och IMF:s samarbetsvilja var som bortblåst och Saudiarabien skickade hem 800.000 jemenitiska gästarbetare, som miste både arbete och inkomst.

Det är tragiskt att ingen röstade emot. Det är framförallt tragiskt att Ryssland och Kina som kunde ha stoppat FN-stämpeln på kriget la ner sina röster. Men det är viktigt att påpeka att de fem länder som la ner sina röster representerar 40% av jordens befolkning. Om man till dessa lägger till Afrikanska Unionen som kräver ett stopp för krigsinsatsen, Syrien och Algeriet, som röstade emot Arabförbundets stöd till en flygförbudszon samt de progressiva staterna i Latinamerika som framhållit fredsförhandlingar framför krig så representerar de länder som motsätter sig angreppskriget mot Libyen en majoritet av världens folk. Så var det alltså med den insats som enligt Ricardo har ett ”tydligt FN-mandat till världssamfundet”.

Om man utgår från FN-stadgan förlorar kriget dessutom ännu mer trovärdighet. FN-stadgan begränsar nämligen FN:s makt att ingripa i medlemsstaternas interna angelägenheter. Undantaget är när internationell fred och säkerhet hotas. Det är inte fallet i Libyen och en sådan motivering finns inte heller med i resolutionen. Om kriget är lagligt eller olagligt spelar dock ingen roll i det här sammanhanget. Vad det gäller är att se vilken funktion resolutionen får; nämligen att sprida ett legalt skimmer över ett imperialistiskt angreppskrig.

Även om FN-stämpeln kan legitimera kriget för personer indoktrinerade och förblindade av borgerlighetens självbild så kvarstår faktumet att FN inte har något som helst inflytande över anfallet, över hur många bomber som ska regna över Libyen eller vilka mål man ska angripa. FN-aspekten av det hela ska dock inte överdrivas. USA ockuperade Irak utan FN-mandat och ett motvilligt säkerhetsråd hade möjligtvis försvårat men inte förhindrat kriget.

Som sagt ger vi blanka fan i om kriget har röstats igenom i säkerhetsrådet eller inte. Som det inledningsvis konstaterades är och förblir kriget imperialistiskt. Med eller utan ”FN-mandat”. Det anmärkningsvärda är att Ricardo använder en tvivelaktig FN-resolution för att försvara ett imperialistiskt bombkrig.

Vissa menar att den aggressionen mot Libyen är legitim eftersom att ”det är vad Libyens folk vill”. Ingen kan veta vad Libyens folk vill. Vi vet dock att det finns strömningar inom oppositionen som är positiva till utländsk inblandning. På samma sätt som vi vet att det finns strömningar inom oppositionen som är motståndare till det. Vi kan redan nu se hur ledarna inom den ”opposition” västvärlden pekat ut som legitim består av quislingar och nyliberaler. I stort sett alla offentliggjorda ledare från denna opposition har en bakgrund inom Gaddafiregimens toppskikt och som nyligen bytt sida när  upproret mot Gaddafi tog fart. Angreppskriget mot Libyen  syftar inte till att understödja demokratiupproret utan att hjälpa denna utvalda del av Libyens borgarklass till makten. Utländsk inblandning förändrar styrkeförhållandena inom landet och riskerar att utmanövrera den ärliga delen av oppositionen som eftersträvar nationellt oberonde, fred och demokrati, ta kål på upprorets nationellt demokratiska karaktär och istället införliva det i västliga stormaktsambitioner. Samtidigt är det tragiskt att se hur erfarenheterna från det senaste decenniets krig i Afghanistan och Irak redan har gått förlorade. Krig som resulterade i att hundratusentals civila förlorade livet. Även i dessa länder fanns ”oppositionella” som var positiva till utländsk inblandning. I båda dessa länder har inblandningen enbart inneburit en total humanitär katastrof för de folk man skulle undsätta. Situationen präglas fortfarande av inbördeskrig, korruption, kaos och fortsatt kvinnoförtryck. Samtidigt som folket fortsätter den väpnade kampen mot de quisslingar som USA tillsatt som ledare.

Men varför är då imperialismen så sugen på Libyen? Vad är det som lockar? Krigshetsarna menar att angreppet på Libyen handlar om att skydda civilbefolkningen, om att komma till dess undsättning. Detta är inget annat än en förbannad lögn. Ett bombkrig skördar mängder av civila offer. De som hävdar att det rör sig om en humanitär intervention måste som sagt fråga sig hur det gick i Afghanistan och Irak. Det libyska folkets lidande är mycket svårt. Därför är fred viktigt. Ett bombkrig förvärrar bara situationen för det hårt pressade folket. Detta borde inte vara en nyhet.

Faktumet att man säger sig utföra någon form av humanitärt bistånd till det utsatta libyska folket är inget annat än ett cyniskt påstående för att legitimera ett orättfärdigt krig. Imperialismen bryr sig inte om demokrati, de accepterar gärna tyranner så länge de går i deras ledband. Se på den kungliga despoten i Saudiarabien, det räcker. När man tar med utvecklingen i resten av arabvärlden i beräkningen blir hyckleriet ännu tydligare. Varför vill man understödja demokratiupproren i Libyen men inte i Jemen, Bahrain eller för den delen Saudiarabien? Tyrannerna i dessa länder slaktar också demonstranter. Men istället gör man allt för att rädda dessa dikaturer. Ett exempel är Frankrikes agerande innan Tunisiens diktator Ben Ali störtades. Frankrike som inte ville se sin bundsförvant störtas erbjöd militär- och polisstyrkor för att slå ner upproret. Ett par månader senare bombar plötsligt Frankrike för ”demokratins skull”.

Samma politiska etablissemang som öppet stödde eller i feg tystnad accepterade Israels terrorbombningar mot Gazas folk med 1400 döda och 20.000 förstörda byggnader vill nu plötsligt se till att ”skydda” en arabisk civilbefolkning. Frågan kvarstår: varför ropades det inte på flygförbudszon då? För de ärliga människor som känner till Israels och USA:s agerande i mellanöstern är detta inget annat än motbjudande. Med den pågående massakern i Gaza och ockupationen av Afghanistan och Irak i färskt minne är det skamligt att Vänsterpartiet och för den delen andra ur Sveriges vänster kan göra gemensam sak med imperialismen.

Även en naiv legalist borde kunna genomskåda denna mystiska helomvändning som imperialismen genomfört. Om inte annat urholkas skenet av en humanitär insats av faktumet att man i samma region motarbetar demokratirörelsen och försvarar diktaturen. Om nu detta imperialistiska angreppskrig genom ett gudomligt ingripande trots allt skulle ha den ärliga intentionen att skapa fred så är det ändå helt fel tillvägagångssätt. Krig är inte vägen till fred och stormaktsbildning är inte demokrati. Det finns andra möjligheter föreslagna av exempelvis Afrikanska Unionen som kräver att bombkriget stoppas och som menar att FN istället bör skicka fredsförhandlare. Var inte detta FN:s ursprungliga uppgift? Här spricker plötsligt de idealistiska visionerna; fredsinitiativ är inte intressant för de länder som nu startat krig mot Libyen. Eftersom att ett fredsinitiativ inte ger samma makt över utvecklingen som bomber.

Det är som sagt en komplicerad och svårgreppad situation. I alla fall tills man går igenom de händelser som skakat regionen och de ekonomiska intressen som verkar. Då blir det hela plötsligt barnsligt enkelt. Väst lägger sig inte i för att skydda Libyens folk och hjälpa dem i strävan efter demokrati. Imperialismen vill sätta sig på Libyens olja och territorium. Det handlar inte om demokrati och frihet för folken utan om imperialismens strävan över makt och kontroll i en upprorisk region. Imperialismen har alltid en egen agenda, där bomberna skall röja väg för återtagen kontroll över en utveckling som höll på att glida USA och dess allierade ur händerna. Genom västerländsk intervention läggs det libyska folkets strävan under imperialistiskt förmynderi. Den militära interventionen syftar inte till att komma till upprorens undsättning. Den handlar om att kväsa dem och ta kontrollen över dem. Fortsatt intervention i Libyen kommer innebära att all nationell självständighet i Libyen upphör. Både i Tripoli och Benghazi.

Under upproren i mellanöstern har Tunisiens Ben Ali och Egyptens Hosni Mubarak störtats. Oavsett vad som händer framöver så har EU och USA förlorat två viktiga marionetter i området. Den militära interventionen kommer att innebära en västlig militär närvaro mellan Tunisien och Egypten. En provästlig marionettregering i Libyen innebär ett direkt hot mot all progressiv utveckling i hela Nordafrika.

Bombkriget motiveras dock inte enbart av imperialismens försök att försvara och och förstärka sitt grepp om mellanöstern. Stora ekonomiska intressen spelar dessutom en avgörande roll. Libyens oljetillgångar utgör 3,5% av världens samlade oljereserver. Detta har inneburit lukrativa oljekontrakt som man inte vill avskriva. Samtidigt har Gaddafi använt enorma oljerikedomar till investeringar i väst, som man inte heller vill se sig utan. Med andra ord måste man byta ut den förbrukade Gaddafi utan att hota oljekontrakten eller investeringarna, något som inte kan garanteras om folket väljer sin egen väg och investerar pengarna i sitt eget sargade land. För att försvara och förstärka sina positioner ger man sig nu i inbördeskriget. För att garantera att regimskiftet inte ska bli ett systemskifte.

Kortfattat kan man alltså säga att kriget handlar om att säkra kontrollen över oljan och stärka inflytandet över Nordafrika. Allt annat är illusioner. Det stämmer att det är svårt att orientera sig om man är förblindad av reformistiska (van)föreställningar. Men det innebär inte att en småborgares reaktionära jämmer ska tillåtas stå oemotsagt.

RKU-Revolutionär Kommunistisk Ungdom ställer sig alltid och i alla lägen på de fattiga folkens sida i kampen mot imperialismen. I kampen för oberoende, frihet och rätten att välja sin egen väg. Det är skamligt att den så kallade vänstern inte gör det samma, att deras frasradikala antiimperialism inte är något annat än en läpparnas bekännelse.

Denna nyhet är publicerad under Nyheter, Okategoriserade and taggad , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ..

Kommentarer inaktiverade.