Om Libyen

Återigen kläs jakten efter oljan upp i en förljugen språkdräkt. Med tal om demokrati och mänskliga rättigheter rustar NATO upp för ännu ett krig. Men i det här fallet har USA-imperialismen fått oväntade allierade. Nämligen de förmenta vänsteröster som i praktiken blir dess hantlangare.

Händelserna i Libyen är minst sagt komplexa. Efter störtandet av det korrupta kungadömet 1969 har Gaddafi behållit makten. Med hjälp av landets stora oljetillgångar finansierades reformer och det nationella oberoendet sattes högt på dagordningen. En politik som innebar vrede och tandgnisslan i väst. Men sedan ett antal år har Gaddafi blivit allt mer pro-västlig. Omfattande välfärdssatsningar blev istället aktiespekulation i Italien och folket har det fortsatt svårt. Sen Gaddafi ändrade kurs har västvärldens ledare stått på led för att dinera och teckna handelsavtal med honom. Bland annat har Tony Blair, Gerhard Schröder, Nicolas Sarkozy, Silvio Berlusconi och Sveriges handelsminister Ewa Björling (m) tagits emot som regimens besökare.

Sveriges handel med Libyen representerar idag ett värde på 1 miljard kr om året. Ett faktum som förklarar varför Bildt värnar stabiliteten före demokratin. Sverige handlar mycket med Libyen men de som handlar absolut mest råkar vara de fyra länder som såg till att få bort handelsembargot mot Libyen, nämligen Storbritannien, Frankrike, Italien och Tyskland. Under de första nio månaderna 2010 levererade Storbritannien vapen till Libyen för 200 miljoner pund. 2007 undertecknade Frankrike kontrakt på vapenförsäljningar för motsvarande 405 miljoner dollar. Samtidigt har man varit beroende av Gaddafi för att hålla Afrikas hungerflyktingar utanför EU:s gränser. Flyktingar som EU genom cyniska fiskeavtal berövat möjligheten att äta sig mätta och därmed tvingat till svält, flykt eller sjöröveri.

Med andra ord har Gaddafis regim varit viktig för att upprätthålla den av EU och USA så hyllade stabiliteten, en stabilitet han inte längre kan garantera. Varpå man nu tar avstånd från honom. Gaddafi har alltså gått från hatobjekt till samarbetspartner och nu tillbaka till hatobjekt igen. Inget konstigt med det. Regimens agerande under revolten kan inte beskrivas som något annat än fasansfullt. Att Gaddafi nu har förbrukat sitt förtroende kan nog de flesta hålla med om. Med undantag av de förbrytare i väst som har handelsavtal med Libyen och som in i det sista tjatade om stabilitet som ett evigt mantra. Som exempelvis Carl Bildt ”det handlar inte om vem som har rätt eller fel, det handlar om stabilitet”. Just Bildts roll är extra anmärkningsvärd. Som styrelseledamot i Lundin Oil har han varit med om att godkänna ett projektlåneavtal med två libyska banker för att finansiera investeringar i libyska oljefält. Nu har till sist även Bildt vänt kappan efter vinden samtidigt som rösterna som kräver flygförbud blir allt fler. Ett flygförbud för att garantera att de mänskliga rättigheterna inte kränks och för att försvara demokratin.

Med andra ord rör det sig om samma gamla retorik som känns igen från Irak, Afghanistan och Jugoslavien. Krig för folkets bästa som leder till ännu mer död och förstörelse för det folk man skulle rädda. Det går inte att bomba fram demokrati. Vilket man egentligen heller inte är intresserad av. Om nu slakt på civila skulle vara ett så stort problem för NATO, varför väljer de då att bomba? Ur detta perspektiv är flygförbudet särskilt provokativt. Under Gulfkriget januari-mars 1991 bombades Irak sönder och samman. Sedan April 1991 upprättades ett flygförbud över stora delar av Irak som upprätthölls ända till det andra kriget 2003, något som underlättade de omfattande terrorbombningarna när det återigen var dags för krig. Nu är det alltså dags för flygförbud igen. Så här beskrev Proletären situationen:

”En flygförbudszon kan synas rimlig i en situation då bara Gaddafiregimen förfogar över flygvapen och då ryktet säger att detta flygvapen sätts in också mot civila. … Men om flygangrepp mot civila är skäl nog för en internationell flygförbudszon över Libyen, så borde väl en sådan för länge sedan ha installerats över Gaza där Israel ständigt bombar civila mål? Minns det fruktansvärda kriget för två år sedan, då mer än 1300 människor mist livet i de mest bestialiska bombningar. Är inte dessa liv lika mycket värda? … Det är det libyska folkets sak att självt avgöra sin egen framtid, utan inblandning från en västvärld som alltid har egna maktintressen som bevekelsegrund för inblandning i andra länders inre angelägenheter.”

Många är upprörda över Gaddafis agerande. Vissa är som sagt så upprörda att de kräver ett flygförbud eller kanske till och med bombningar av regimens militärbaser. Det är inte så konstigt att bombhögern företräder denna linje. Det är desto märkligare att delar av vänstern gör det. Det finns personer som för 8 år sedan var svurna motståndare till angreppskriget mot Irak men som nu reservationslöst stöder ett flygförbud över Libyen. Ett exempel är en svensk vänsterprofil som använder sin facebook-sida för att håna Carl Bildts långsamma och kraftlösa agerande. Bildts agerande är visserligen patetiskt men när denna ”vänsterprofil” hetsar till krig blir denne inget annat än en hantlangare åt kapitalet.

När vänsterpolitik saknar en klar klassanalys och istället utgår från att vara så ”snäll” som möjligt, när vänsterpolitik saknar en tydlig klasståndpunkt och istället utgår från diffusa och närmast religiösa (van)föreställningar om moral och etik kan det inte bli annat än fel. När förmenta vänsteröster försöker vara så humanistiska som möjligt och går så långt i denna fåfänga strävan att de hejar på en militär intervention går de bara imperialismens ärenden, som dess nyttiga idioter. De bidrar till att legitimera ett bombkrig som enligt all erfarenhet kommer att leda till ett mångdubbelt lidande för det redan hårt ansträngda libyska folket.

Denna nyhet är publicerad under Nyheter, Okategoriserade and taggad , , , , , , , , , , , , ..

Kommentarer inaktiverade.