Nu är jag trött på hela skiten

Nu är jag trött på hela skiten. Hela vårt samhälle, som består i ett litet antal mäktiga individer som äger och bestämmer över resten. Trött på att de ska äga all offentlig kommunikation. Där de säger att det är vårt fel. Att felet är att vi inte jobbar längre än vi gör. Att vi inte jobbar hårdare än vi gör eller konsumerar mer än vi gör.

De som påstår att det skulle vara fel på invandrare och flyktingar som flyr från krig där de har sålt bomberna. Som om att vi inte skulle ha råd med att ta emot folk som behöver någonstans att vara när deras hem förstörts, samtidigt som vi har råd med att stora bolag och rika ägare tar ut miljardbelopp i vinster, och fantasilöner till chefer som aldrig gjort ett skit för den.
De som påstår att vi inte kan prata så mycket om feminism, för att kvinnor i Sverige har det ganska bra ändå. Trotts att alla fakta säger tvärtom, att jämställdheten fortfarande är långt, långt ifrån eller ens i närheten av uppnådd.

Jag är trött på att få mothugg ifrån folk som proklamerar ”individens frihet”, när allt deras politik åstadkommer är mindre frihet för den absoluta majoriteten, och mycket mer, till en försvinnande minoritet. Ca 10% av Sveriges befolkning sitter på 70% av Sveriges tillgångar, men det var förstås skillnaden 2007, innan den nya regeringen sa åt statistiska centralbyrån att det var onödigt att mäta rikedom.

Och sist, men inte minst är jag förbannad över min egen sits. Att jag ärvt ett land där mina föräldrar och deras föräldrar arbetat och slitit för att bygga upp ett samhälle där människor kunde leva. Och nu ser jag hur det de lämnade som arv stjäls framför mina ögon. Och ges till överklassen. Jag ser hur den kapitalistiska världsordningen slår sönder ALLT! Från vårt klimat och ekosystem, vilka vi är beroende av för att överleva, till de fåtal privilegier som arbetarklassen skaffat sig under det senaste århundradet av kamp.

Jag tvingas leva i vetskapen om att barn dör i svält varje minut, samtidigt som mat dumpas i havet för att öka priset på det som finns kvar. Jag tvingas leva med att veta att växthuseffekten för varje år ökar vår medeltemperatur, mot nivåer som är så höga att vi inte kan förutsäga vad som kommer att hända med oss. Jag tvingas leva med att veta att det fälls bomber, som mitt land producerat och sålt, över människor som liksom jag bara vill leva och leva drägligt.

Och jag tvingas leva med att veta allt detta, samtidigt som jag får höra att den nuvarande världsordningen, är den enda möjliga.
Och till er som säger det vill jag bara säga: Jag vet att ni ljuger. Jag vet att en annan värld är möjlig. Och att en dag blir det för många som vet lika mycket som jag.
Och då jävlar…

Nils Råstander

Denna nyhet är publicerad under Klass mot klass, Krönika, Nyheter.

Kommentarer inaktiverade.